Det här var svårt, vet inte vilket ögonblick jag ska välja. Ett ögonblick jag speciellt kommer ihåg var för många år sedan. Jag kom hem till pappa, han satt i soffan och bad mig komma och sätta mig bredvid för han skulle berätta något sorgligt. Pappa berättade att farfar hade dött.

Min farfar var alkholist, han bodde i Småland själv i en lägenhet. Eftersom att farfar bodde så långt bort så träffade vi inte honom så ofta. Vi träffade han några få gånger när vi var hos farmor, då brukade vi åka förbi farfar på vägen hem. Dom senaste gångerna vi hade bestämt att besöka farfar innan vi åkte hem så glömde vi bort det. Jag kom alltid på det när vi snart var hemma och fick alltid lika dåligt samvete och började gråta.

Det jag kommer ihåg mest med farfar var att han var helt kal på huvudet, en riktig flintis. Lite komiskt eftersom att han hette Sten.

Någon månad senare efter han hade dött så åkte vi till kapellet i Värnamo (i Småland) där hans begravning hölls. Jag hade aldrig varit på begravning förut. Jag var jätte spänd och nervös. Ögonblicket då jag steg in i kapellet kommer jag ihåg som om det vore igår. Jag fick panik, vände och grät floder.

Efter en stund gjorde jag ett nytt försök. Det gick lite bättre men när jag satt där inne så tittade jag på kistan och tänkte på hur han såg ut när han låg där inne. Jag gick ut därifrån med min pappas fru, vi gick runt på kyrkogården istället. Jag kunde inte gå in där igen.