Jag tror inte på något. Inte på någon slags gud iallafall. Inte på mig själv. Inte kärlek. Inte något speciellt alls.

Jag menar inte att jag är dålig eller nåt, alltså med det där att jag inte tror på mig själv, men jag menar att jag inte tror på mig själv i vissa lägen, då tror jag mer på andra. Om jag har ett prov t.ex - Då tror jag mer på att personen bredvid mig har svarat rätt på en fråga (om jag skulle fuska alltså). Haha förstår ni?

Och det där med kärlek, jag har haft ett seriöst förhållande men det tog slut. Det tog slut för att känslorna försvann - sakta. Man kan inte vara kär hela livet. Den jag får barn med och ska flytta ihop med vill jag vara kär i hela tiden, känslorna ska inte försvinna. För mig räcker det inte att man älskar varandra. Om man ska gå och vara kärhela tiden måste man ju skaffa nya killar ibland och det orkar man inte. Jag vill vara nykär hela livet.